Cirkeldansen kan användas på många olika sätt och i många olika syften. Ett sätt är att skapa en rit (eller ritual) med hjälp av cirkeldanser, musik och andra uttrycksmedel, såsom text och bild. Genom ritens form och uppbyggnad kan man förstärka den förhöjda gemenskap som danserna skapar. Man kan också välja en specifik form och uppbyggnad av en rit för att förstärka det man specifikt vill använda dansen till, t.ex. för att läka och hela (läs här om kris och förändring).

Vad är en rit?
Riter har funnits i alla tidsperioder och finns på alla platser i världen. De har alltid varit en av de vägar som vi människor använt för att strukturera och tolka vår värld. Riter finns både i religiösa och profana sammanhang, såsom till exempel inom kyrkan respektive militären.

Men det går inte alltid att enkelt etikettera en rit som antingen religiös eller profan. Många människor som lägger blommor eller ljus på offentliga platser där någon dött skulle t.ex. inte säga att de vill utföra en andlig eller religiös rit. De vill bara visa sin sorg och ära den döda. Men denna handling känns samtidigt igen från olika ritualer inom kristendom och andra religioner.

I begravningsgudstjänsten i Svenska kyrkan läggs blommor på kistan. Ljus tänds för den som dött. Den ”profana” blom- och ljusriten kan också stärkas som rit av den andliga dimensionen. Detsamma gäller många av våra riter vid olika högtider.

I den vetenskapliga världen finns ingen konsensus om vad som egentligen gör en rit till en rit. Ritforskaren Catherine Bell menar att bara finns olika teorier och åsikter eller beskrivna traditioner och som alla reflekterar den tid och den plats där de har formulerats. Ändå går det att i grova drag urskilja vissa kännetecknen.

Förvandla och framställa
Alla riter är till att börja med förvandlande eller performativa. Det handlar om förvandling från en känsla till en annan, från en status till en annan, från en identitet till en annan, från en situation till en annan. Teologen Tom E. Driver uttrycker det som att riter är mer som tvättmaskiner än böcker. En bok kan handla om tvätt, men en tvättmaskin kan förändra smutsiga kläder till rena om tvättmaskinen fungerar som den ska.

Övergångsriter, eller livscykelriter, är tydligast exempel på detta. För att bli gift räcker det inte att skicka in några papper till en myndighet. Man måste genomgå en vigselrit antingen i kyrkan eller hos en profan vigselförrättare. För att bli präst måste man genomgå en ordinationsrit. För att bli president i USA så måste man genomgå en installationsrit. Men det är inte så att riterna bara markerar övergången. De hjälper också till att känna och acceptera förändringen: genom riten känns det att hon eller han är gift, präst eller president. 

För att beskriva riter är ordet framställa centralt. Gemensamt för våra riter är att de består av handlingar, att vi agerar. Vi tänker och känner inte enbart i riten, utan vi ger en fysisk form åt våra tankar, känslor och erfarenheter och visar dem för varandra. Vi kan så att säga ”ställa fram” dem för oss själva och varandra.

Eftersom vi framställer våra tankar, känslor och erfarenheter genom våra egna handlingar i riten visar vi också oss själva, för varandra. Vi gör oss synliga för varandra, ordentligt närvarande. I kulturer som inte bedövats med västerlandets jantenormer är det också viktigt att visa upp sig i riten. Man använder häftiga attribut som t.ex. kroppsmålningar som drar till sig uppmärksamhet. Det här handlar inte om att märka ut sig, att bli mer ärad och firad än andra, utan att man visar att man är en viktig länk i ett sammanhang. För i riten visar ju alla upp sig för varandra och världen.

Alternativ värld
I riten framställer vi inte något som redan finns. Vi framställer en tillfällig, alternativ och upphöjd eller visionär värld tillsammans, skild från vardagen. Det är också därför vi använder oss av symboler i riten. Den offentliga riten då vi lägger fram blommor eller tänder ljus kan t.ex. innebära att vi tillsammans skapar en värld av ”ren” sorg och vördnad, med hjälp av bland annat blommorna och ljusen som symboler. Den här världen skiljer sig från den vardagliga världen, vilken innebär mycket mer blandade känslor och upplevelser, t.ex. kring den eller de som dött. På samma sätt syftar våra riter i samband med julen ytterst till att skapa en fullkomlig lycka och frid för några dagar, ett slags tillfälligt paradis, som vi inte upplever i vardagen.

Men samtidigt som vi genom riten försöker framställa en alternativ värld, är riten inte på låtsas. Vi kanske inte lyckas uppnå den rena, upphöjda sorgen eller glädjen, men försöket att nå den är på allvar. Går vi inte in i riten på allvar, så blir det inte en rit.

Detta innebär också att vi måste använda oss av symboler som verkligen fungerar som symboler för oss. Om den flagga jag t.ex. hissar upp bara är en bit tyg för mig och inte representerar något (t.ex. mitt land), så kan den inte användas som en symbol i en rit.

Myter
Ibland är riter kopplade till myter – eller vice versa. Skapelseberättelsen i Bibeln används t.ex. i gudstjänsten. Omvänt känns ritens grunddrag igen i födelseberättelserna om Jesus i Nya Testamentet.

Myten kan visserligen utgå från verkliga händelser. Men den har också en del gemensamma drag med sagan, då båda kan ha berättelsens form, kan handla om en annan tid och då ingen gör anspråk på objektiva fakta. Myterna har emellertid ett annat anspråk på att fånga en annan dimension, på att hantera det ofattbara och transcendenta.

Ordet myt kommer från det grekiska ordet muthos, vilket för grekiska filosofer under antiken stod i tydlig kontrast till ordet logos. Muthos hänvisade till berättande och logos till diskussion och argument. Logos var effektivt och rationellt, men kunde inte besvara frågor om mening och smärta. Religionshistorikern Karen Armstrong tar upp exemplet med att en myt inte kunde tala om för en jägare hur man skulle döda sitt byte, men kunde hjälpa till att hantera de blandade känslor som det väckte att döda.

Myterna är berättelser om ursprung, uppkomst och orsak, t.ex. varför ett visst samhälle kommit till, vad som är meningen med en institution, varför en viss högtid firas, varför vissa saker är förbjudna etc.De beskriver inte vår verklighet, men liksom med riten måste man ta dem på ”allvar” för att de ska fungera som myter. Sagans typiska början, ”Det var en gång …”, markerar tvärtom att det här är på låtsas, det här ska inte tas på allvar.

Att ta myter på allvar handlar inte om att förstå dem ”bokstavligt”. Myten bär så att säga ingen färdig mening, utan den måste hela tiden tolkas på nytt. Samtidigt som mytens berättelse handlar om och äger rum i ursprunglig tid, så är poängen med den att den tolkas utifrån den tid och plats som den används i. För att en myt ska fungera och vara levande, är det alltså den egna tolkningen och användningen av myten som ska tas på allvar.

Kreativ
Riten är med andra ord kreativ. Det glöms ofta bort, eftersom det är en vanlig uppfattning att riter handlar om mönster som utförs på det sätt traditionen föreskriver. Riten karakteriseras visserligen av tydliga ramar och regler kring handlingar, platser och ting – om vad som ska göras och vad som ska undvikas. Det är denna agenda som är basen i riten. Men vi handlar inte mekaniskt i riten. Det är ingen statisk form utan en process som man deltar i. Vi skapar den på nytt, igen och igen, oavsett om vi vet det eller inte.

Vi bör hörsamma den kinesiska vishetsläraren Xunxis råd (från 300-talet f kr) att man inte ska reducera detta komplexa fenomen som ritualen är, i enkla formler och strikta kategorier.

Man måste också betänka att riten inte är automatiskt ”god” eller konstruktiv. Riten kan t.ex. vara kopplad till odemokratiska och icke-humanistiska värderingar och användas i destruktiva syften (betänk t.ex. Klu Klux Klans och nazismens riter). Oavsett om man ska använda en redan existerande rit eller skapa en ny måste man därför noga fundera över vad den kan väcka och vad den egentligen står för.

Vill man att en återkommande rit ska frigöra och ge skaparkraft på djupet så bör den ha tydliga ramar så att den känns igen även om dess fokus skiftar. Både när barnet fyller åtta år och mamman 40 år så överaskar man t.ex. med ”tårta på sängen” och med samma födelsedagsvisa – för att ta ett mycket enkelt exempel. Det är också viktigt att ritens fokus inte plottras bort med en rad konkurerande ämnen som, för att fortsätta med födelsedagen, att man även firar något annat som hänt i familjen, samtidigt med födelsedagen.

Maria Rönn

 

Litteratur

Bell, Catherine. 1997. Ritual. Perspectives and Dimensions

Driver, Tom E. 1991. The Magic of Ritual. Our need for liberating rites that transform our lives and our communities.

Batson, C. Daniel & Schoenrade, Patricia & Ventis, W. Lary red. 1993. Religion and the Individual: a socio-psychological perspective. (Ny utgåva)

Armstrong, Karen. 2006. Myternas historia.