Det centrala temat i kristendom är livet, den symboliska döden och uppståndelsen. Människan Jesus dör på ett kors och uppstår från de döda och får nytt liv, vilket gestaltar det som teologer kallar ”Vetekornets lag ” efter ett citat i Johannesevangeliet: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh 12.24).

Detta mönster av liv, död och uppståndelse/nytt liv fanns i de flesta gamla religioner runt medelhavet och områdena upp till Eufrat och Tigris och så långt tillbaka som till det 5000 år gamla Sumer i nuvarande Irak, vad som i väst brukar kallas ”civilisationens vagga”.

Några ritforskare har t.ex. rekonstruerat en serie av riter som var synkroniserade med den säsongsmässiga gången av sådd och skörd, i vilken den gudomliga kungen först rituellt förödmjukades och sedan dödades och försvann till underjorden. Till sist uppstod han från de döda för att återskapa ordning genom att besegra kaosmakterna. Kungen tog tillbaka sin tron och firade ett heligt giftermål med gudinnan och proklamerade den ordning i samhället som skulle gälla.

Mönstret idag
Idag säger vi att samhället är sekulariserat, att det inte lägre finns en mer enhetlig andlig kultur i samhället, uppburen av kristendom . Ändå är människan färgad av ett sätt att förhålla sig till världen som är ett resultat av en lång historisk process där religioner spelat en viktig roll, bland annat genom våra kollektiva symboler, myter och ritualer. En viktig etapp i denna historiska process har varit kristendomen (och dess påverkan av grekisk filosofi), som genom tiderna har nytolkats och förnyats i förhållande till samhällets utveckling. Idag är det näst intill omöjligt att hitta någon företeelse i samhället som inte är påverkad av kristendomen och dess arv från judendom och tidigare kulturer. 

Detta innebär bl.a. att mönstret av liv, död och uppståndelse/nytt liv fortfarande lever kvar i vårt kollektiva medvetande. Det utgör en av de nedärvda mönster, dramaturgier eller ”story lines”, om vi använder – oftast relativt omedvetet – för att tolka och ge mening åt våra liv. Att använda den här typen av mönster medvetet kan också vara ett sätt att aktivt möta, bearbeta och hantera känslor, tillstånd och erfarenheter.  Att förenkla komplexa mänskliga skeenden i faser eller stadier kan vara en hjälp att synliggöra och tydliggöra det väsentliga och göra det hanterbart.

Ett mönster för kriser och förändring
Just mönstret liv, död och uppståndelse kan särskilt användas för att möta kriser och förändringar i livet. Till exempel har mönstret stora likheter med de faser som religionspsykologerna Batson, Schoenrad och Ventis menar att ett förändringsförlopp utmärker, som har sin start i en existentiell kris (och som kan vara upphov till andligt sökande):

Existentiell kris. Individen upptäcker en skillnad mellan den livssituation som hon eller han befinner sig i och den som borde vara den bästa för personen, utifrån vissa existentiella frågor. Individen försöker att överbrygga skillnaden med hjälp av de olika möjligheter som står till buds. Den kanske byter arbete eller engagerar sig i olika fritidssysselsättningar. Om individen lyckas överbrygga diskrepansen, eller om svårigheter av ännu allvarligare slag uppträder, kommer det existentiella problemet att komma i skymundan, åtminstone temporärt. Men när individen tydligt misslyckas är krisen ett faktum. I Kristusmönstret uttrycks detta i Matteusevangeliet (27:46) med att Jesus ropar: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”.

Överlämnande. När individen har försökt och misslyckats att ge sitt liv en mening utifrån de förutsättningar som finns, drivs hon eller han till en punkt av hopplöshet. Individen ger upp. Ofta uppträder en känsla av förlorat medvetande eller en förlust av kontakten med vardagen. I Kristusmönstret uttrycks detta i Johannesevangeliet (19:30) med att Jesus säger: ”’Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.” ”

Ny vision. Greppet om människans gamla tänkande börjar lösgöra sig och en glimt av en ny verklighet skymtas. Den kommer när hopplösheten når sin kulm och inträffar när människans önskan att leva blir starkare än lusten att vilja ”dö” bort från allt. Eftersom det är svårt att förstå vad som händer uppfattas ”ny vision” som att den växer fram ur något transcendent som ligger utanför individen själv. I Kristusmönstret uttrycks detta i Johannesevangeliet (20:17) med att Maria från Magdala möter Jesus i trädgården och hon hör honom säga: ”Rör mig inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader”. Den kristna mystikern Johannes av Korset talade om det gudomliga ljus som finns i själens dunkla natt.

Nytt liv. En dramatisk förändring har skett i och med visionen om nytt liv, vilken följs av en lika dramatisk förändring av beteenden och sätt att förhålla till vardagen och livet i stort. Individen förlorar sin misströstan och blir fylld av hopp inför framtiden. Individen känner säkerhet utan att säkerhet finns och får nya perspektiv som gör att hon eller han kan handskas med olika göromål på ett positivt sätt. Individen är återskapad, men nu mer hel än tidigare. I Kristusmönstret uttrycks detta med vetskapen om Jesu uppståndelse. Jesus vet, och alla med honom, att en ny tid full av hopp börjar. I Markusevangeliet (15:14) säger han till lärjungarna ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet”, dvs. sprid det glada budskapet.

Kreativitetsprocessens mönster
Både Kristusmönstret och Batson, Schoenrad och Ventis mönster för kris och förändring pekar alltså på att det ur den symboliska döden eller uppgivandet händer något som är kreativt och skapande. Vi kan se det som att det är i mörkret som skaparkraften väcks. Människan vill leva i ljuset, men måste acceptera att när mörkret (plågan, smärtan, det onda) ändå är där så ger mörkret möjligheter för människan att växa. Liksom blomman gror i mörkret.  Många psykologer, författare och filosofer har också uppmärksammat att den mest dramatiska personliga växten ofta sker i samband med en djup existentiell kris. Mörkret tycks vara skapande. Det tycks vara en del av en skapande process.

Faserna i krisprocessen är också påfallande analoga med de fyra faser i den kreativitetsprocess som George Wallace lanserade redan 1926:

Förberedelse handlar om att försöka lösa ett problem på vanligt rationellt sätt.  De flesta problem i vardagslivet löser vi utan att det behövs någon speciell fantasi för att lyckas. Men ibland går det inte. Det finns ingen lösning på problemet. Vi ser ingen utväg, trots ihärdiga försök. Inkubation innebär att känslan av missmod och misslyckande går över till resignation. Personen i fråga ger helt enkelt upp eller bestämmer sig för att se tiden an.  Det kan vara smärtsamt och förvirrande, men det har ändå upplevts som det enda möjliga. Nu kommer ett stadium av vila. Upplysning handlar om att kraft och kreativitet på något sätt växer fram ur uppgivandet och vilan. Den kommer ofta oväntat . Plötsligt tänder det till och man förstår. Verifikation innebär att insikten testas.

Att känna förtröstan och släppa taget

Med hjälp av mönstret liv, död och uppståndelse kan man alltså få hjälp att möta kriser och förändringar med större förtröstan: ur mörkret föds ljus. De kan också hjälpa en att få syn på att man kan behöva släppa taget, resignera och ge upp, för att kunna hitta nya vägar. Detta oavsett om det är ett kreativt problem eller en kris. I Lukasevangeliet (9:24) uttrycks det med Jesu ord ”Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det”.

Om man använder mönstret i riter eller ritualer kan man också få hjälp att inte bara förstå intellektuellt, utan också kroppsligt, eftersom riten bygger på handlingar (läs mer här). Det repetitiva i riten kan hjälpa en både att verkligen ta till sig insikten och att få syn på det cykliska: att mörkret hela tiden kommer att återkomma, men likaså ljuset: ”Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han(/hon) natt.  Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen” (1:a Mosebok 1:5).

Maria Rönn

 

Litteratur

Batson, C. Daniel & Schoenrade, Patricia & Ventis, W. Lary red. 1993. Religion and the Individual: a socio-psychological perspective. (Ny utgåva)

Wallace, George. 1926. The art of thought.